Jakten på ljuset.

Det strulade redan förra året. I år hade vi en bättre plan. Vi lät tärnljuset stå framme hela året på mikron i köket. Vid fåtal tillfällen åkte det ner i en låda, men likt en stalker var ljuset rätt snabbt tillbaka på sin orätta plats. I år skulle batterier och ljus införskaffas i tid till lucia. Redan i tisdags (!) ordnade därför maken tärnljuset med nytt batteri och ny lampa. Han var mäkta glad över att ljuset fungerade även i år.

Onsdagmorgon, mitt i dagisruschen, kom jag på den icke lika ljusa idén att visa femåringen att ljuset nu fungerade! Det gjorde det inte. Ljuset inte gick att rubba. Det var stendött, och lampan såg rätt svart ut. "Jag får pröva", sa dottern och tog ljuset ifrån mig. I ungefär en halv sekund försökte hon, sen tappade hon det i golvet så batteriet flög ut. Ajaj, jaja, inget att göra. Jag glömde saken och gick till dagis (med barnen, dem glömde jag inte).

Onsdageftermiddag ringer min make mig och morrar i telefonen. VAD har hänt med HANS tärnljus?! Jag förklarar läget och får en föreläsning om att det tog honom en halvtimme kvällen innan att få ljuset att lysa. Que?! Vid middagen lite senare förklarar han att han ställt in ljuset perfekt, och att det visst fungerade. Det enda som krävdes var lite extra kraft och en liten vridning 3 mm åt ena hållet så skulle ljuset tändas. Jahaja. Nu var det i alla fall trasigt.

Kvällen innan lucia är vi därför återigen på jakt efter tärnljus. Men hey - det är ju i alla fall 18 timmar tidigare än förra året. Maken åker till Ica på kvällen och köper två tärnljus. Nu ska här bunkras, till och med extra lampor är inköpta. Batteridetaljer är förbisedd, men löses ändå med batterier vi hade. Varde ljus! Kom igen! Nu då...! En gång till...nähä...ny lampa...nu då? Nej. Fräsande fick jag höra att skiten (ljuset) måste varit trasigt vid inköp. Ok. Kan hända.

Ljus nummer två packades upp. Nya batterier. Ny lampa. Yes! Vi var hemma.

Idag: femåringen gick till dagis klädd som tomte men lussade för oss på eftermiddagen med sin dagisgrupp iförd luciakrona, linne och med tärnljus i handen som lyste lika starkt som hon själv. Hon sjöng, läste dikt, log, men kunde bara mutas till att ställa upp på en (1) bild. Underbara unge. Sen fikade vi i  vinterkylan, jag fällde en mammatår när jag tackade fröknarna för deras fantastiska arbete och sedan gick vi hem. Utan ljus. Kronan och tärnljuset blev kvar på skolgården. Luciakronan, som är släktklenod sen 1980, hämtades hem efter snabb räddningsinsats, men tärnljuset är och förblir borta. Den som tog ljuset gjorde det säkert i tron att det var henoms. Ingen - jag upprepar - INGEN lär dock ens misstänka hur mycket energi vi har lagt in i det där ljuset. Det lär lysa till 2013.

Vår jakt går vidare.

"Vet du vad, mamma har köpt en chokladtomte som du får när du kommer hem."