Jag har ont i pekfingerleden på höger hand. Det är ytterst allvarligt eftersom det är mitt iPhonefinger, och det var redan innan söndagens incident, något slitet. Fingerleden tog största smällen när min frustration över en stulen parkeringsplats rann över. Objektet var ett medelålders par som helt ogenerat genade in på en parkering från fel håll, och snodde den parkeringsplats vi var ungefär tre sekunder från att rulla in på. Paret stirrade rakt framför sig och valde att inte möta våra blickar när vi försökte få ögonkontakt med dem. Deras framfart gjorde att våra respektive bilar var nästan fastkilade mellan en mur och en annan (parkerad) bil. Maken flyttar då vår bil lite, så att den andra ska kunna köra undan. Jag gestikulerar att de ska åka iväg åt andra hållet, men de stirrar rakt fram och låtsas inte se oss, trots att vår bil är ungefär 5 millimeter från deras. I nästa sekund kör mannen i den andra bilen fram så att vi tror att han ska åka, sen stannar han och backar in precis framför oss och parkerar på den plats vi båda ville åt. Nöjd såg han ut också. TROR INTE DET VA, gubbe lille.
Jag rusade ur vår bil och fram till de lägre stående varelserna som inte hunnit ur sin bil. Ursinnigt knackar jag på passagerarsidans fönster hårt och rycker i bilhandtaget. Dörren var låst. Tanten tittar förskräckt upp och låser otippat upp dörren. Jag slipper slita upp den när hon öppnar själv. Jag frågar lugnt, men högt, vad de håller på med?! Jag får inget svar, båda tittar på mig som om jag kom fallit från himlen och ner i knät på dem (och de ser inte tacksamma ut). Mannen tittar på mig och säger ”vadå, vi hann först och har parkerat nu”.
-Tror jag nog inte ni har, ni körde mot enkelriktat för att komma hit och ni körde nästan på vår bil för att komma först. Det är tio grader kallt ute, jag har två barn i bilen och jag skulle VERKLIGEN UPPSKATTA om ni flyttar er NU.
Adrenalinet pumpade. Till min förvåning sa frun bara ”Jaja…”, stängde dörren och så körde de iväg. Jag flyttade mig så maken kunde parkera, tog äldsta dottern i handen och sprang mot vårt mål. Kyrkan. Vi skulle på familjegudstjänst och uppenbarligen hade jag gud på min sida. Eller någon i alla fall.
Jag vet att jag skrivit tidigare om idioter på parkeringsplatser (mig själv inte inräknad), här till exempel. Vad kan jag säga? Reta inte en stressad småbarnsmamma med ungefär tre års sömnstörning i kroppen..? I alla fall inte på en parkeringsplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar